Förvirrad
Jag har aldrig föreställt mig ett liv efter 25år.
Nu står man här helt oförberedd, 26år och vilsen.
Alla runt om producerar barn som kaniner.
Var kommer jag in i bilden?
Inte trodde jag att yrkesvalet skulle falla på hundförare på ett bevakningsbolag, jag är absolut inte missnöjd med det, men är nattjobb något man orkar med resten av ens yrkesverksamma liv?
Det fungerar inte med familj i alla fall men jag ingen större lust att kompromissa och ta något dag jobb som jag vantrivs med bara för att ha familj.
Vad gör jag när vid 30år?
Står jag där fastkedjat i ett kök med tre ungar som springer runt benen och kivas över en leksak, tvätt som svämmar över och ett ego som inte kan ta någon plats alls. Eller står man kvar på samma ställe och trampar? Kanske har man blivit karriärskvinna så man kan skylla avsaknaden av familj på jobbet?
Vid beslut om barnproduktion måste man ju hitta en lämplig avelshane också.
Bra gener men också någon som man kan stå ut med alltjämt och någon som står ut med mig, till döden skiljer oss åt.
Vad det än blir så vill jag veta det nu så man kan börja förbereda och förlika sig med det tilltänkta ödet.
Ibland känns det som alla val i livet bara gör en förvirrad.
Haha men Madde va deprimerad du låter. Det roliga med livet är att det är fullt av överaskningar, man vet aldrig vad som händer ;)
Att skaffa barn o ha natttjänstgöring, går kanon. Jag jobbade inom polisen skiftestjänsgöring i nästan 18 år, inga som hels problem. Det blev till och med bättre än dem som jobbar dagtid. Förstår dina funderingar. Men ta dagen/natten som den kommer och lös problemet vart efter. Det är svårt att få perspektiv på det man funderar när man inte står mitt upp i allt själv.
Kolla på mig, snart 32år, nattarbetande och barnlös och kommer oxå förbli barnlös! Har visserligen hittat en hane och jag väntar och ser om jag någonsin blir gift istället ;) Kram
Jag tror inte att det är någon fara med din framtid. Har svårt att se dig fastkedjad vid någon spis, du har en alldeles för stark vilja för det! Men visst vore det härligt med en kristallkula att fjärrskåda lite i..
Jag tycker också att det börjar bli på tok för länge sedan vi pratade. Satt upptagen sist du ringde, och nu är min mobil trasig. Har tappat den i backen en gång för mycket. :(
Men jag finns ju alltid på hemnumret.
Puss och kram/norrland
Jag brukar läsa din blogg då & då.. Vi körde sök ihop en gång för några veckor sedan ( känner Pernilla ).. Men jag var bara tvungen att kommentera det här inlägget, förstår precis hur du känner, jag var lika "förvirrad" för ngt år sedan innan jag träffa min hane & är fortfarande, hur ska allt bli & jag fyller 30 i år ?!?!?
Men det är väl bara vänta & se..
Ha det gott!
Haha, du är bra rolig du Madde! Ser det ut som att jag är fastkedjad vid spisen? Jag jobbar natt, har barn, hundar, villa och sambo och jag klarar det. Visst får man prioriera och kompromissa men det funkar alldeles utmärkt. Faktum är att jag aldrig i livet skulle vilja jobba heltid på dagen. Då skulle jag ju inte hinna med varken hundar eller barn;) Kram
Känner alltför väl igen mig i det du skriver. Ibland fastnar man i såna där frustrerande tankar.
Med Piri går det väl bra, hon lever och mår iaf ;) Hundträningen ligger på is i perioder, men vi hann iaf klara av lydnads 1:an i höstas. Planen var att tävla appell spår i feb, men då kom ju snön och förstörde, så träningen har fått vänta. Men tanken är väl att ta tag i den snart:)Sen väntar jag på besked om hon ska gå i avel eller inte. Roras uppfödare äger ju avelsrätten, så vi får se vad som händer. Tyvärr har jag inget recept på Lyxmuffinsen, vi bakar de inte på plats:( Men de är ruskigt goda ;)
