Madde och alla hundarna´s äventyr

Idag hade jag en tid och passa...en ynka tid, men nog så viktig.
Min i förtid sönderrostade bur skulle bli utbytt, till en ny fin som är bättre rostskyddad.

Ville se till att jag var där i tid och insåg när jag kom fram att jag hade en 1 timme till godo.
Då kom madde på den briljanta idéen att lägga ett varsit spår åt vovvarna.
Åkte och letade lite efter bra spårmark och trodde att jag efter 25min hade hittat tillsynes jätte bra marker.
Började gå ut mitt spår och kommer väldigt snart fram till ett träsk, det går att korsa det lite smidigt och det ser också ut att kunna göra en U-sväng och komma tillbaka ut på vägen lite längre bort.
Upptäcker efter en stund att det kommer bli ett längre spår än jag tänkt mig...Usvängen går visst inte att göra...inge bra för fötterna...bestämmer mig för att Neo får spåret och Bea få stå över idag.
Envis som jag är så vill jag ju inte gå tillbaka och förstöra spåret så jag försöker på alla vis att hitta en annan väg tilbaka men träsket fortsätter att sprida ut sig medans jag går...
Nu kan man ju tycka att en normalt funtad person skulle vända.
Börjar känna av atsman, den fuktiga luften börjar att påverka min andning.
Arg som ett bi står jag och skriker det hemskaste ord jag kommer på om Göteborg (nämner det inte här...då får man väl säkert stryk av gbg-patrioterna ;=)
Kamplusten i mig gör att jag banne mig f*ne mig ska klara att hitta en väg tillbaka.
Plötsligt ringer telefon...klocken är redan 13:30...då jag skulle möta kvinnan med hundburen.
VILSE!!!
För långt att försöka ta samma väg tillbaka...borde ju bara vara att gå i den riktningen...
nähe....den då....
den då...
Paniken växer, lungorna känns fyllda med den äckliga fuktiga luften, fötterna värker och är syngsura.
Kommer till slut ut på en vandringsled.
Kvinnan i luren hjälper mig på alla vis hon kan genom att tuta med bilen så jag ska kunna hitta ut.
Tutan ekar över hela skogen...vart kommer det ifrån???
Mobilen dör, hinner precis memorera nummret till henne.
Går och går och går och går och går och går.....och går och går och går och går
14:30 hittar fram till ett hus där det bor en väldigt trevlig gravid kvinna som berättar att det inte är första gången hon räddat vilsna vandrare. Får låna telefon och ringer till burkvinnan som berättar att hon har polisen på andra linjen.
Hon meddelar polisen att jag är återfunnen.
Kvinnan sjutsar tillbaka mig till min bil.
Med; ONT i fötterna, desperat efter atsmamedicinen, dåligt samvete och tacksamhet möter jag burkvinnan vid min bil.
Har hitintills Aldrig gått vilse när jag spårat.
Kommer så väl ihåg min lärare på hundutbildningen som varnade för hur lätt det är att komma vilse då man tror att man vet att man har vägen i ryggen tills man vänder, men så är inte alltid sanningen då även vägar kan svänga och försvinna. Haha, tänkte man...det där kommer aldrig att hända mig...klart man har koll!

Det blev inte alls som jag tänkt mig.
Burkvinnan fick vänta över en timme på mig, hundarna fick ingen stimulans alls och jag fick enormt ont i mina
redan värkande fötter.
MEN...det kunde gått värre!
Jag är glad att det gick väl ändå.
Läxa: köp en orienterings gps och lära mig att hantera ett kompass!

Till er alla....Var rädd om er i spårskogen!